25-26.pdf

Jan Bengtsson, Hans Lövgren, Gunnar Hallin, Lars Furuholm, Liinsstyrelsens naturvårdsenhet, Statens naturvårdsverk, Per Douwes, Pekka Pamilo och Robert Paxton.

Litteratur: Berglind (1988, 1995), Cederberg (1982), Collingwood (1963, 1979), Douwes (1995), Ehnström et al. (1993), Forsslund (1959), Furuholm et al. (1994), Kilpiäinen et al. (1977), Tjeder (1953).

Debatt: Vad styr förekomsten av krävande vedskalbaggar - beståndskontinuitet eller substrattillgång?

Sven G. Nilsson och Rickard Baranowski har skrivit en artikel om förekomsten av sällsynta vedskalbaggar på Marsholm i Mälaren.

Jag har invändningar mot författarnas sätt att presentera sina hypoteser som om de vore fakta.

Författarna hävdar att krävande arter är beroende av skogskontinuitet på lokal nivå.

Varför artrikedomen inte huvudsakligen kan tillskrivas dagens rika tillgång på lämpliga vedsubstrat?

Författarna lanserar begreppet "urskogsliknande skogar som saknar stora delar av sitt biologiska innehåll".

Jag tycker det skulle ligga närmare till hands att redovisa den nutida förekomsten av lämpliga träd.

Författarna understryker att vedskalbaggar är en svårundersökt grupp och att entomologer gärna söker sig till platser där andra redan samlat.

Självklart har skogs- eller snarare substratkontinuiteten på regional och ibland lokal nivå haft betydelse för vedlevande skalbaggars nutida förekomst.

Jag ställer mig frågande till värdet av att ofta på mycket bräcklig grund och genom cirkelresonemang utse vissa arter till indikatorer på kontinuitet.

Svar: Naturvårdsstrategier, hänsynsregler i skogsbruket och förvaltningsprincipen.

Hans Ahnlund har ifrågasatt om skoglig kontinuitet och en begränsad spridningsförmåga kan förklara nuvarande utbredning av vissa vedlevande skalbaggar.

Istället lanserar han substrattillgång som en förklaring till arternas förekomst.

Detta är ingen ny idé, utan har sedan länge upphöjts till dogm, utan att ha testats vetenskapligt.

Enligt vår mening har detta haft negativa konsekvenser för hotade arter, och förmodligen medfört att hoten är allvarligare än vad de borde vara med hänsyn till naturvårdens och skogsbrukets begränsade resurser avsatta för artbevarande.